Moringa - hela torkade blad

Moringa är ett träd, vilket redan gör den ovanlig i ett sortiment av frön och blommor. Moringa oleifera växer snabbt, högt och smalt, skjuter ut de långa räfflade fruktkapslar som gett den namnet trumpinneträd - drumstick tree - och bär små runda småblad i knippen längs fina stjälkar. Det är de småbladen som ligger i den här påsen: plockade, skuggtorkade och lämnade hela i stället för malda. Ursprungligen från nordvästra Indien odlas den nu över hela tropikerna, Egypten inräknat.

Var tydlig med formen, för nästan allt som säljs som moringa är ett fint grönt pulver och detta är inte det. Pulver är bekvämt och också anonymt: när ett blad väl är malet går det inte att se vad som gick i det, och ytan som möter luften mångdubblas. Helt torkat blad behåller färg och form och låter dig bedöma det med ögat - klart grågrönt, aldrig kaki eller brunt, småbladen fortfarande igenkännbart blad.

Smaken är grön och ärligt talat lite besk - närmare spenat eller en stark matcha än något i örttehyllan - med en pepprig kant bakom. Det peppriga är ingen tillfällighet: moringa sitter i samma botaniska ordning som senap, krasse och pepparrot och delar de ämnen som gör alla tre skarpa. Trädets andra namn, pepparrotsträdet, kommer från roten; bladet är en mildare version.

Egypten har en längre relation till trädet än dagens mode antyder, men ingen kulinarisk. Moringans frön pressar en olja som grekerna och romarna kände som benolja, värderad i det forntida Egyptens parfymeri av två tråkiga och utmärkta skäl: den luktar nästan ingenting själv och härsknar långsamt, vilket gör den till en idealisk bärare för andra dofter. Det arabiska namnet på trädet, al-ban, är samma ord.

Som mat är bladet fullständigt vardagligt överallt där trädet växer. I Sydindien lagas murungai keerai med kokos och senapsfrö, läggs i sambar och dal eller rörs genom ägg. På Filippinerna går malunggay i tinola, ingefärskycklingsoppan, tillsatt på slutet så att det knappt hinner falla ihop. I Västafrika går det torkade bladet i såser och gröt. Det är en grönsak i de köken, inte en nyhet.

Behandla det som en torkad ört, inte som en tepåse. Som avkok: en tesked smulat blad per kopp, vatten långt under kokpunkten - omkring 80 grader - i tre till fyra minuter, inte längre. Hetare vatten och längre dragtid drar båda fram beskan, så den vanliga klagan att moringa smakar hårt är oftast ett bryggfel. Citron, ingefära eller honung rundar av. I matlagning: smula det i linser, soppa, ris eller ägg i sista minuten.

Att den blev populär har en jordbruksförklaring snarare än en mystisk. Moringa växer mycket snabbt, tål hetta och torka som skulle döda de flesta grödor, och kan skäras för blad om och om igen året runt, så utvecklingsprogram över hela tropikerna har uppmuntrat plantering av den i decennier. Det är därför den dök upp överallt på en gång, och därför Egypten odlar den - den passar mark som passar föga annat.

Du kommer att hitta moringa såld med en lång lista löften fäst vid sig. Här finns inga. Det här är ett blad: grönt, lätt beskt, pepprigt, lagat och drucket i många länder, och sålt som precis det. Moringablad har en lång historia av traditionell användning som mat och vardaglig dryck i de trakter där trädet växer, och det står här som beskrivning av sedvänjan och inte som ett hälsopåstående; det är inte medicinsk rådgivning.